En septemberdag,2001,var min kompis o jag på IKEA….en härlig dag med massa inspiration….
Väl hemma,satte jag på TV:n,måste ju bara se ett nytt spännande avsnitt av ????…..naturligtvis minns jag inte vad det hette…men det var en serie som gick i flera år….
Medan jag sitter där börjar det göra ont i magen…Jaha..”Vad har jag nu ätit”…tänkte jag,eftersom jag är laktosintolerant….o är liksom van att magen reagerar….
Det blir värre o värre,men ni vet hur det är,man bara MÅSTE se …..
Till slut gick det inte,eftersom jag var på väg att tuppa av…
Gick in i mitt sovrum,som just då(o så många andra gånger…)var upp-o-ner på grund av att jag höll på att möblera om…Hittade i alla fall sängen o la mej.Mådde pyton…men ”det går nog över”-tanken var ju där…Så fortsatte det hela natten o sen hela dagen o sen hela natten o sen hela dagen…(envis?…jag?) .När så natten mot söndag led mot sitt slut…fram på småtimmarna(vilket uttryck)…så gick det inte längre…Då ringde jag min väninna,som kom o hämtade mej i sin bil.Jag gick ut i nattlinnet…o var helt borta…
Naturligtvis var det vägarbete…o MASSA gupp,som gjorde färden ännu värre.På akuten slängde jag mej direkt på en brits….o sen fick andra ta över…Undersöktes o utfrågades…”Antagligen en blindtarm” sa läkaren….Den tanken hade inte ens förekommit i min hjärna…Ok..upp på avdelningen…på med sjukhuskläder.
Fram på förmiddagen var det dags för operation…Mitt livs första….Bara att duscha dess för innan var ett helt företag…Sen var det färd genom hissar o korridorer….till operationssalen.Nyfiken som jag är var jag ju tvungen att kolla ALLT!!!”Är du orolig” frågade dom…”Neeej” sa jag..”men jag vill ju se hur det ser ut här,eftersom jag aldrig varit här…” Sen försvann jag i ”dimman”….
När jag vaknade upp några timmar(?) senare fick jag förklarat för mej att jag haft ”tur” som kom när jag kom…Jag var visst väldigt ”ful” i min mage…Blindtarmen hade brustit o det vart en besvärlig operation…
Kom upp på avdelningen igen o låg där…helt borta….Inte förrän på tisdagen började jag bli medveten om vad som hände runt omkring…Hörde folk prata om några flygplan som kört in i några skyskrapor någonstans….Fattade inget…men på kvällen fick jag reda på vad som hänt där borta i NewYork.En av mina rumskompisar hade en son som skulle vara på FN-skrapan just då…Hon ringde o ringde….Till slut fick hon besked att hans resa dit blivit inställd..han var kvar i Israel(tror jag det var).Eftersom jag var så matt kunde jag ju inte ge mej ut till TV:n o följa med i händelserna….
Därefter följde en vecka med felmedicinering,smärta,respirator,fel med droppet så allt hamnade ut i armen….. mm mm mm……
På måndagen gick dom med på att jag fick åka hem…då hade jag äntligen lyckats få fram dom första dropparna….
För mej var detta en upplevelse,som fyllde mej med många känslor….
Maktlöshet…smärta…apati…ångest…osv
Men…allra mest med TACKSAMHET!
Tacksamhet,för Livet!
Tacksamhet,för att min tid inte var ute än…
Tacksamhet,för att jag bor i ett land med bra sjukvård(trots missarna!)!
När jag alltså tänker tillbaka på 11:e september…blir det med många olika minnen…
Många oskyldiga fick sätta livet till….
Många fick fruktansvärda upplevelser….
En hel värld förundrades o förändrades!?
Jag är inte densamma!
Kampen mellan det onda och det goda fortsätter…..
Det goda segrar….till slut!!!!!
ELEONORAS ALLEHANDA 